Sanakirja.org

Esimerkit

• Som liten var jag ganska stolt över mitt namn. Donald! Det klingade minsann mäktigare det än både Kalle och Ville och Lasse. Senare, när jag upphöjt mig själv i borgarståndet och för säkerhets skull beseglat min borgerlighet genom äktenskapet med Gunnel Lindermann hade jag uppriktigt sagt gärna hetat nånting annat, nånting mera traditionellt ståndsmässigt, eller från den synpunkten konventionellare, som Johan eller Henrik eller Carl-Gustaf. Till och med Max och Moritz och Niklas hade gått an. Bara inte Donald. Det avslöjade obönhörligt härkomsten, fick jag snart nog klart för mig. Just i de kretsarna. I likhet med Clark och Gladys och Salome. Det lät vulgärt låtsasfint, uppkomlingsaktigt, eller på det hela taget pinsamt adekvat när allt kommer omkring.